10 överraskande intressanta fakta om krabbor

Anonim

Krabbor är den största gruppen av kräftdjur, med mer än 10,5 tusen olika arter. Vissa av dem är exceptionellt vackra och färgglada, andra liknar små havsmonster, andra kan nå enorma storlekar. Vi fascineras inte bara av deras mångfald, utan också av deras anatomi och sätt att leva. Vi presenterar 10 intressanta fakta om krabbor!

1. Den största representanten för denna grupp av kräftdjur är den japanska Stillahavskrabban, vars benspann kan nå upp till 4 meter, som tillhör den s.k. levande fossiler, det vill säga arter av djur och växter vars närmaste evolutionära släktingar har dött ut för länge sedan.

2. Krabbor kan röra sig i vilken riktning som helst - ofta i sidled eller bakåt.

3. De flesta krabbor kan inte simma, de rör sig längs botten av vattendrag eller på stränder.

4. Olika arter av krabbor kan leva under extremt olika förhållanden. De kan hittas i salta hav och havsvatten, såväl som i sötvattenförekomster. Vissa arter lever nära stranden, andra älskar djupt vatten. Krabbor kan hittas från både kalla arktiska hav och varma tropiska vatten.

5. Krabbornas gälar ligger under ryggskölden, vilket skyddar dem från att torka ut för mycket. Tack vare detta kan krabbor lätt flytta runt i torra områden.

6. Vissa arter av krabbor har unika parningsritualer (t.ex. i form av en specifik parningsdans), det finns även slagsmål mellan hanar om en potentiell partners gunst.

7. Gas Porutnik är den mest fiskade krabbarten och står för cirka 20 % av den totala krabbafångsten. Dess kött är mört och mjukt och är grunden för kosten på många ställen runt om i världen.

8. I Polen kan du stöta på tre olika arter av krabbor: de är alla små och lever huvudsakligen i Östersjön, men de kan också hittas i floder.

9. Vissa arter av tropiska krabbor lever inte i havet utan på platser på land som kännetecknas av hög luftfuktighet. Dessa arter återvänder dock till haven under häckningssäsongen.

10. Vissa krabbors nervcentra finns i bukdelarna och teoretiskt kan krabbor fortfarande utföra vissa funktioner (t.ex. matsmältning) efter att hjärnan tagits bort.