Hjälp utvecklingen av webbplatsen och dela artikeln med vänner!
Ursprungligen hittades Colorado-potatisbaggen endast i ett begränsat område i den sydöstra delen av Nordamerika. Med spridningen av potatisodlingen nådde denna insekt även Europa och anses fortfarande vara en av de största skadedjuren inom jordbruket. Här är kuriosa relaterade till denna oansenliga skalbagge, vilka flyganfall kan orsaka terror bland lokalbefolkningen.
Coloradobaggen beskrevs första gången 1824 av den amerikanske entomologen Thomas Soy. Han döpte Coloradobaggen till Leptinotarsa decemlineata, bokstavligen tiobarrig, på grund av de 5 ränderna på båda chitinösa höljena.
Coloradobaggen livnärde sig ursprungligen på bladen från de lokalt förekommande nattskuggväxterna som växte i den sydöstra delen av Nordamerika. Det började spridas till delstaterna Kansas och Nebraska som ett resultat av spridningen av växter längs nätverket av nybyggare skapade handelsvägar.
I mitten av 1800-talet kom kolonister från öst till delstaten Colorado och förde med sig potatisgrödor, runt 1855. Det visade sig att potatis blev en mat som älskades extremt av Coloradobaggen, som började erövra nya områden med sig. .
Coloradobaggens räder beskrevs med fasa av de dåvarande nybyggarna och kolonisterna. Det finns beskrivningar av ett tjockt lager av dessa insekter, som bokstavligen täckte New York-stranden i många kilometer, eller underläggen av tåghjul som glider på kropparna.
1876 dök Coloradobaggen upp i den tyska staden Bremen, och sedan i Liverpool och Rotterdam. Första världskriget såg en expansion av Coloradobaggen i Frankrike, Belgien, Nederländerna och Spanien samtidigt. Denna skalbagge dök troligen upp i Polen i slutet av ockupationen, 1944, med potatis importerad från Tyskland till ockupanterna.
Efter andra världskriget nådde insekten även Storbritannien, Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den har dock inte acklimatiserats i länder med låga temperaturer, vilket begränsar antalet nya generationer av Coloradobaggen.
Mogna skalbaggar kan överleva vintern genom att begrava sig i jorden till ett djup av 15-25 cm. Några av dem övervintrar även under två vinterperioder.