flagga
NATO är en förkortning av North Atlantic Treaty Organisation, det vill säga North Atlantic Treaty Organisation. Organisationen är också känd som North Atlantic Alliance eller North Atlantic Pact. Det är ett militärt fördrag som slöts den 24 augusti 1949 under Nordatlantiska fördraget, som slöts den 4 april i Washington.
Ursprunget till Nato bör sökas i den situation som uppstod efter slutet av andra världskrigets fientlighet, när samarbetet mellan de amerikanska allierade och koalitionen med Unionen av socialistiska sovjetrepubliker (USSR) upphörde och det kalla kriget började. Sedan, 1948, undertecknade Belgien, Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Storbritannien Brysselpakten, som året efter omvandlades till Nordatlantiska pakten.
Från början var det meningen att Nato skulle vara en försvarsorganisation som skulle ge sina medlemmar en känsla av säkerhet inför hotet från kommunistiska stater. Huvudorsaken till skapandet av NATO var övertygelsen om aggressiviteten i Sovjetunionens politik och hotet mot länderna i Västeuropa, som orsakades av en rad händelser: 1947 - Komintern bildades, 1948 - den kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien och blockaden av Västberlin 1948-49.
Till en början ingick tio länder i Nato (Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Norge, Danmark, Island, Italien, Portugal, USA och Kanada – de så kallade grundarna). Fler medlemsländer gick med i Nato under de följande åren. 1952 utvidgades det till Grekland och Turkiet, 1955 till Tyskland och 1982 till Spanien.
1999 dök de första länderna från det forna östblocket (Polen, Tjeckien och Ungern) upp i denna organisations struktur. Under NATO-ledarnas session i Prag 2002 inbjöds andra länder att gå med i alliansen: Bulgarien, Estland, Litauen, Lettland, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Dessa länder anslöt sig officiellt till pakten den 29 mars 2004. Den 1 april 2009 blir Albanien och Kroatien officiella medlemmar i Nato. Den sista, 29:e medlemmen antogs den 5 juni 2022, och det var Montenegro, och detta beslut fattades vid toppmötet i Bryssel den 25 maj samma år.
Fram till 1990 var Nato den huvudsakliga politiska och militära strukturen på västsidan i det konfronterande, bipolära världssystemet som motståndare till sovjetblocket och Warszawapakten, som etablerades 1955. Med slutet av det kalla kriget förändrades paktens karaktär. Förändringar på den internationella arenan och kollapsen av blocket av kommunistiska stater medförde förändringar i Natos strategiska koncept.
Idag är det snarare en antiterroristkoalition. Konsekvensen av dessa förändringar blev det så kallade nya strategiska konceptet. Den förutsatte upprätthållandet av tillräckliga konventionella och nukleära styrkor som kan avskräcka potentiella angripare och genomföra aktiviteter som förhindrar möjliga väpnade konflikter i världen.
Fokus låg också på att säkerställa säkerheten för alliansens stater inför olika och multiriktade internationella hot (etniska och territoriella konflikter, spridning av massförstörelsevapen och vapenteknik, avbrott i leveranser av strategiska råvaror, terrorism och sabotage). Natos första oberoende militära aktion var interventionen i Kosovo. Efter erfarenheterna av detta uppdrag har detta koncept uppdaterats.
Detta nya uppdaterade koncept introducerade "icke-artikel 5-operationer" som i första hand är krishanteringsoperationer, det vill säga operationer av väpnade styrkor som syftar till att ta itu med grundorsakerna till kriser eller kriser som hotar regional eller global säkerhet och kränker mänskliga rättigheter (10). Liksom i fredsbevarande operationer bör de ingripande styrkorna agera opartiskt, eftersom de inte är part i konflikten.
Det är värt att tillägga att det har förekommit många turbulenser i Natos historia.
Från 1966 avbröt Frankrike sitt medlemskap i paktens militära strukturer eftersom dess ledare, general Charles de Gaulle, beslutade att utveckla ett eget kärnvapenförsvarssystem. Det återvände till dem, men bara delvis, bara 1995, och först 2009. Grekland gjorde en liknande sak 1974-1980. Anledningen till detta beslut var konflikten med Turkiet och Greklands övertygelse att Nato inte gör något i detta avseende. Dessutom tillhörde Spanien inte den militära strukturen från dess upptagande som medlem fram till 1997.
När det gäller Natos struktur har den förändrats under paktens gång. Som en del av arrangemangen vid Natokonferensen (Prag 2002) förändrades strukturen för alliansens beslutsfattande centra 2003. Den nya strukturen avviker från den geografiska uppdelningen av kommandon till förmån för maktdelningen.
De operativa funktionerna delades upp mellan de nyinrättade Allied Command Operations (ACO) och NATO Allied Command Transformation (ACT). För närvarande är paktens viktigaste styrande organ Nordatlantiska rådet (NATO-rådet, som består av representanter för medlemsländerna. Natorådet kan sammanträda på olika nivåer. Det sammanträder regelbundet på utrikesministrarnas nivå ( två gånger om året) och fasta representanter (minst en gång i veckan).
Under exceptionella omständigheter kan den också sammanträda på stats- och regeringschefsnivå. Utöver Natorådet är paktens viktigaste organisatoriska strukturer: Försvarsplaneringskommittén, Kärnkraftsplaneringsgruppen, Militärkommittén (som är paktens högsta militära organ) och dess underordnade militärstab samt Internationella sekretariatet med Natos generalsekreterare. Natos generalsekreterare är det högsta politiska ämbetet i alliansen och fylls enligt vedertagen praxis av europeiska civila politiker.